Hur många månlandningar har gjorts?

Det har genomförts ett tjugotal lyckade mjuklandningar på månen sedan 1966, av USA, Sovjetunionen, Kina, Indien och Japan. Sex av dem har varit bemannade, alla amerikanska Apollo-uppdrag mellan 1969 och 1972, och totalt har tolv människor gått på månen. Den första farkosten att nå månen var sovjetiska Luna 2 år 1959. I april 2026 flög Artemis II runt månen, den första bemannade månfärden sedan 1972, men utan att landa. Här är hela genomgången av månlandningarna: hur många, vilka länder, vilka människor, och vad som händer härnäst.

Hur många månlandningar har det varit?

Det har genomförts ett tjugotal lyckade mjuka månlandningar sedan den första 1966, men det exakta antalet beror på hur man räknar. Räknar man bara mjuka landningar där farkosten överlevde är det drygt tjugo. Räknar man även avsiktliga kraschlandningar (så kallade hårda landningar eller nedslag) och misslyckade försök blir siffran betydligt högre. Av de bemannade månlandningarna är antalet däremot exakt: sex stycken, alla genomförda av USA under Apolloprogrammet mellan 1969 och 1972.

En vanlig källa till förvirring är skillnaden mellan att nå månen och att landa mjukt på den. Sovjetiska Luna 2 nådde månen redan 1959 men kraschade avsiktligt in i ytan. Den första kontrollerade mjuklandningen, där en farkost landar utan att förstöras, skedde först 1966. Det är mjuklandningarna som brukar avses när man talar om hur många månlandningar som genomförts.

De första obemannade månlandningarna

De första månlandningarna var obemannade och drevs av kapplöpningen mellan Sovjetunionen och USA under kalla kriget. Den sovjetiska sonden Luna 2 blev den 13 september 1959 det första människotillverkade föremålet att nå en annan himlakropp, genom en avsiktlig kraschlandning. Det var en politisk och vetenskaplig milstolpe mitt under den intensiva rymdkapplöpningen, en kapplöpning som hade tydliga kopplingar till kärnvapentidens stormaktsrivalitet.

Den första mjuka månlandningen genomfördes av sovjetiska Luna 9 den 3 februari 1966. Luna 9 skickade tillbaka de första bilderna från månens yta och bevisade att marken var fast nog att bära en farkost, vilket var avgörande för planeringen av kommande bemannade landningar. USA följde efter med sin första mjuklandning genom Surveyor 1 den 2 juni 1966. Surveyor-programmet var direkt inriktat på att testa landningsteknik och analysera ytan inför Apolloprogrammet.

USA:s bemannade månlandningar

De bemannade månlandningarna genomfördes alla inom NASA:s Apolloprogram, det mest kända kapitlet i rymdhistorien. Mellan 1969 och 1972 landade sex Apollo-uppdrag på månen, vart och ett med två astronauter som gick på ytan medan en tredje stannade i omloppsbana.

Apollo 13 skulle ha blivit den tredje landningen men fick avbrytas efter en explosion i syrgastanken på väg till månen. Besättningen kunde räddas tillbaka till jorden utan att landa. Apollo 17 i december 1972 blev det sista bemannade uppdraget, och Harrison Schmitt var den första utbildade geologen på månen. Sedan dess har ingen människa satt sin fot där.

Hur många har varit på månen?

Frågan hur många som har varit på månen har två svar beroende på vad man menar. Tolv människor har gått på månens yta, alla amerikanska män under Apolloprogrammet mellan 1969 och 1972. Räknar man alla som rest till månen, alltså även de som flög i omloppsbana utan att landa, är antalet högre, eftersom varje Apollo-besättning hade en tredje astronaut som stannade i kommandomodulen. Enligt Britannicas genomgång av rymdhistorien var Apollo 11 den första bemannade landningen och Apollo 17 den sista.

Av de tolv som gick på månen är idag bara ett fåtal fortfarande i livet, eftersom landningarna skedde för över femtio år sedan. De tolv månvandrarna förblir de enda människor som stått på en annan himlakropp. När man frågar hur många som varit på månen är det vanligen dessa tolv som avses. Med Artemis II:s bemannade månfärd i april 2026 har dock fyra nya astronauter rest till månen och tillbaka, även om de inte landade.

Sovjetunionens fortsatta månuppdrag

Sovjetunionen fortsatte med ett ambitiöst obemannat månprogram efter Luna 9. Luna 16 hämtade 1970 hem de första sovjetiska månproverna automatiskt, en betydande teknisk bedrift. Samma år landade Luna 17 med Lunokhod 1, den första fjärrstyrda månbilen, som rullade omkring på ytan i månader. Luna 24 blev 1976 Sovjetunionens sista månlandning och hämtade hem ytterligare prover.

Sovjet planerade också ett bemannat månprogram med raketen N1, men det lades ned efter upprepade misslyckade testuppskjutningar och efter att USA redan vunnit kapplöpningen till ytan. Det sovjetiska månprogrammet blev därmed helt obemannat, men tekniskt imponerande, särskilt provtagningsrobotarna och månbilarna.

Kinas månlandningar

Kina har under 2000-talet blivit en av de ledande rymdnationerna genom Chang’e-programmet. Chang’e 3 genomförde 2013 Kinas första mjuklandning med månbilen Yutu. Chang’e 4 blev 2019 det första uppdraget någonsin att mjuklanda på månens baksida, en plats som aldrig direkt kan kommunicera med jorden utan en relästationssatellit. Chang’e 5 hämtade 2020 hem de första nya månproverna sedan 1976.

Kina har också genomfört Chang’e 6, som 2024 blev det första uppdraget att hämta hem prover från månens baksida. Kina planerar bemannade månlandningar runt 2030 och en gemensam månbas tillsammans med Ryssland på längre sikt. Det kinesiska programmet ses idag som den tydligaste konkurrenten till USA:s Artemis-program.

Indiens och Japans månlandningar

Indien blev 2023 den fjärde nationen att lyckas med en mjuk månlandning, genom Chandrayaan-3, som landade nära månens sydpol, ett område av särskilt intresse på grund av misstänkt vattenis. Det gjorde Indien till det första landet att landa så nära sydpolen, efter att ett tidigare ryskt försök samma år misslyckats.

Japan blev 2024 den femte nationen med en mjuklandning genom sonden SLIM, som demonstrerade precisionslandningsteknik trots att den landade i fel vinkel. Utöver nationella program har även privata och kommersiella aktörer börjat försöka landa på månen, med varierande resultat, vilket markerar en ny era där månlandningar inte längre enbart är en statlig angelägenhet.

Artemis: tillbaka till månen

NASA:s Artemis-program är USA:s satsning på att återföra människor till månen. Programmets status har förändrats flera gånger, så här ser den aktuella bilden ut. Artemis I var en obemannad testflygning runt månen 2022. Artemis II genomfördes i april 2026 och blev den första bemannade månfärden sedan 1972, fyra astronauter flög runt månen och återvände, men landade inte. Det var ett avgörande test av farkosten Orion med besättning ombord.

Artemis III, planerad till 2027, har enligt NASA:s officiella uppdateringar omplanerats: i stället för en direkt månlandning ska uppdraget testa landningsfarkoster och dockningsmanövrar i jordbana. Den första bemannade månlandningen sedan Apollo 17 är därför nu planerad till Artemis IV, som NASA siktar på omkring 2028, med landning nära månens sydpol. Tidsplanerna har historiskt skjutits fram flera gånger, så årtalen bör läsas som mål snarare än garantier.

Varför har ingen gått på månen sedan 1972?

Att ingen människa gått på månen sedan Apollo 17 i december 1972 har flera förklaringar, och det handlar mindre om teknik än om ekonomi och politik. Apolloprogrammet var extremt dyrt, motsvarande hundratals miljarder dollar i dagens penningvärde, och när USA väl hade vunnit kapplöpningen mot Sovjetunionen försvann mycket av den politiska viljan att fortsätta finansiera bemannade månresor.

Efter Apollo skiftade NASA fokus till rymdfärjan och senare den internationella rymdstationen ISS, alltså långsiktig närvaro i låg omloppsbana snarare än korta månexpeditioner. Bemannade månlandningar är dessutom fortfarande tekniskt krävande och farliga: månen saknar atmosfär, vilket innebär kosmisk strålning, extrema temperaturer och inga felmarginaler. Det är först nu, med Artemis och en ny rymdkapplöpning mot Kina, som drivkrafterna åter pekar mot bemannade landningar.

Varför åker vi till månen?

Det finns flera skäl till att nationer investerar enorma resurser i månen. Vetenskapligt fungerar månen som ett fönster mot solsystemets tidiga historia, eftersom dess yta bevarat spår som eroderats bort på jorden, och den är en utmärkt plattform för astronomi utan störande atmosfär. Strategiskt och ekonomiskt finns vattenis vid polerna som kan omvandlas till dricksvatten, syre och raketbränsle, vilket skulle göra månen till en tankstation för resor vidare ut i solsystemet.

Månen ses också som en träningsplats inför framtida resor till Mars, där livsstödssystem och långtidsvistelse kan testas relativt nära jorden. Slutligen finns en geopolitisk dimension: precis som under kalla kriget är förmågan att nå och verka på månen en prestige- och maktfråga mellan USA, Kina och andra rymdnationer. Tillsammans gör dessa skäl att månen åter står i centrum för mänsklighetens rymdambitioner. För den som vill förstå hur lång tid en sådan resa faktiskt tar går vi igenom det i Monc:s artikel om hur lång tid det tar att åka till månen.

Vanliga frågor om månlandningar

Hur många månlandningar har det varit?

Det har genomförts ett tjugotal lyckade mjuka månlandningar sedan 1966, av USA, Sovjetunionen, Kina, Indien och Japan. Räknar man även avsiktliga kraschlandningar och misslyckade försök blir antalet betydligt högre. Av dessa har sex varit bemannade.

Hur många bemannade månlandningar har det varit?

Det har genomförts sex bemannade månlandningar, alla av NASA under Apolloprogrammet mellan 1969 och 1972: Apollo 11, 12, 14, 15, 16 och 17.

Hur många har varit på månen?

Tolv människor har gått på månens yta, alla amerikanska astronauter under Apolloprogrammet 1969 till 1972. Räknar man även de som flög i omloppsbana runt månen utan att landa är antalet högre.

Vilket land var först med att landa på månen?

Sovjetunionen var först med att nå månen, med Luna 2 som avsiktligt kraschade på ytan 1959, och först med en mjuklandning genom Luna 9 år 1966. Den första bemannade landningen gjorde USA den 20 juli 1969 med Apollo 11.

När åker vi tillbaka till månen?

Artemis II flög runt månen i april 2026 utan att landa. Den första bemannade månlandningen sedan 1972 är nu planerad till Artemis IV omkring 2028. Kina siktar på en egen bemannad landning runt 2030.

Varför har ingen varit på månen sedan 1972?

Främst på grund av kostnad och politik. Apolloprogrammet var extremt dyrt, och när USA vunnit kapplöpningen mot Sovjet försvann den politiska viljan. NASA prioriterade därefter rymdfärjan och ISS i låg omloppsbana i stället för månresor.

Har Kina landat på månen?

Ja. Kina har genomfört flera obemannade landningar genom Chang’e-programmet, bland annat den första landningen någonsin på månens baksida (Chang’e 4, 2019) och provtagning från baksidan (Chang’e 6, 2024). Bemannade landningar planeras runt 2030.

Kan privatpersoner åka till månen i framtiden?

Flera privata företag, som SpaceX och Blue Origin, utvecklar teknik som på sikt kan möjliggöra kommersiella månresor. Det är dock fortfarande mycket dyrt och tekniskt krävande, så bred månturism ligger sannolikt decennier bort.

Sammanfattning

Sedan den första mjuka månlandningen 1966 har ett tjugotal lyckade landningar genomförts av USA, Sovjetunionen, Kina, Indien och Japan. Sex av dem var bemannade, alla amerikanska Apollo-uppdrag mellan 1969 och 1972, och totalt har tolv människor gått på månen. Den sista var Apollo 17 i december 1972, och därefter följde ett halvsekel utan bemannade månlandningar, av främst ekonomiska och politiska skäl.

Nu pågår en ny era. Artemis II flög runt månen i april 2026, den första bemannade månfärden på över femtio år, och den första bemannade landningen sedan Apollo planeras nu till Artemis IV omkring 2028, samtidigt som Kina siktar mot 2030. Efter decennier av tystnad är månen åter ett centralt mål, denna gång med både statliga och privata aktörer och med långsiktiga baser, inte bara flaggor, som mål.